Sik (Coregonus maraena)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU

Särskild status: Typisk art (indikator) för Vätterns N2000-habitat

Allmänt

Sik är en silverblank laxfisk som kan nå en storlek av ca 60 cm. Arten förekommer både i sjöar och älvar och är allmän i Östersjön. I sötvatten är den tämligen allmän i relativt stora och djupa sjöar. Leken sker under hösten eller vintern. Honan kan producera ca 25 000 ägg per kilogram kroppsvikt. Äggen sjunker till botten och kläcks nästföljande vår. Tillväxthastigheten varierar och är starkt beroende av beståndets täthet, födotillgång, närvaro av andra arters m.m. Sikarnas systematik är komplicerad och oklar trots att många studier har genomförts för att undersöka hur de olika sikarterna/formerna förhåller sig till varandra.

Siken i Vättern

Från Vättern uppges historisk förekomst av tre sikformer; storsik, älvsik och sandsik, men vid sentida genetiska analyser har bara två former kunnat urskiljas vilka motsvarar älvsik och sandsik. Sikens föda domineras i Vättern huvudsakligen av glacialrelikta kräftdjur som pungräka, taggmärla och vitmärla. För större sikar spelar även småfisk och mollusker en viss roll. Siken lever huvudsakligen nära botten på lite större djup, men kan även gå högre upp i den fria vattenmassan. Storsiken är sällsynt förekommande i Vättern. Storsiken uppges växa långsamt, men i gengäld bli gammal. Den största kända sik som fångats i Vättern, som vägde 8,5 kg och var 19 år gammal, var sannolikt en storsik.

Aspsik  även benämnd älvsik, näbbsik eller blånäbb, karakteriseras av den framskjutande nosen. Under lektiden har båda könen vita vårtliknande utskott på huvudet, fenorna och delar av kroppen. Lektiden infaller i Vättern under oktober-december. Uppgifter om antalet kända lekplatser i Vättern är begränsad. Den enda säkert kända lekplatsen finns vid Sidön söder om Karlsborg i anslutning till Kråks skjutfält. Det finns även äldre uppgifter om lek på Norrgrundet norr om Visingsö.

Sandsiken  även kallad grundsik eller landsik, är sannolikt den vanligaste sikformen i Vättern. Idag är det huvudsakliga sikfisket i Vättern inriktat mot sandsiken. I jämförelse med de andra sikformerna anses sandsiken som mer stationär. Sandsiken leker strandnära under december på grunt vatten med stenbottnar på många platser i sjön.

Yrkesfiskarna skiljer även ut en tredje mer småvuxen sikform kallad djupsik, som leker något senare och på större djup (ned till 100 m).

Sikbeståndets status bedöms vara god (stort och talrikt) i Vättern och sik är den dominerande arten i nätprovfisken (bottensatta nät) i utsjön. Det finns möjlighet att öka fisket efter sik i Vättern. Sik har traditionellt varit en viktig art för fisket i Vättern där den fiskas med nät. Fångsterna har emellertid gått ner kraftigt under senare år till följd av ett minskat fiske. Nedgången beror dels på att förhöjda halter av organiska miljögifter (dioxin) påträffats i sik vilket försvårat försäljningen. Miljögiftshalterna har dock minskat och arbete pågår för att kunna friförklara siken. Nedgången i fisket beror också på att sikens tillväxt minskat i Vättern varför förhållandevis få sikar idag blir så stora att de fastnar i näten. Sikens minskade tillväxt kan förklaras av minskad näringstillgång i kombination med lågt fisketryck som lett till ett tätt bestånd med hög inomartskonkurrens. Försök har genomförts som visar att det är möjligt att fånga sik med mindre maskor utan att för den saken få orimliga bifångster av fram för allt röding och öring.

Vidare läsning

Artfakta sik – Artdatabanken

Resursöversikt – Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2021
Förvaltningsplan fisk- och fiske i Vättern 2017-2022 – Sik
Fisketips – Sik
Rapport nr 125 från Vätternvårdsförbundet, Utveckling av sikfisket i Vättern – ett samverkansprojekt med fiskare och forskare