Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Allmänt

Särskild status: Klassad som invasiv främmande art inom EU

Signalkräftan är en art som introducerades i Sverige från Nordamerika på uppdrag av riksdagen i slutet på 1960-talet för att kompensera kräftpestens härjningar bland de värdefulla bestånden av vår ursprungliga flodkräfta. Signalkräftan är mycket lik flodkräftan både till utseende och beteende varför den bildat täta bestånd i mängder av Svenska vatten med ett uppskatta fiske som följd. Den viktigaste skillnaden utseendemässigt är att flodkräfta har en röd fläck eller vårta på klosaxens översida i ”tumvecket” (mellan det rörliga och det fasta fingret) medan signalkräfta har en stor ljus fläck (=signalen). Signalkräftan har en stor nackdel genom att den sprider kräftpest, en sjukdom som den bär med sig men själv har hög motståndskraft mot. Flodkräftan är idag akut hotad samtidigt som signalkräftan är uppsatt på EU:s lista över invasiva främmande arter. Sverige har tagit fram en handlingsplan för hanteringen av signalkräftan med syfte att minska risken för att arten sprider sig och det är idag helt förbjudet att sätta ut arten i nya vatten.

Det fanns tidigare flodkräfta i Vättern även om bestånden aldrig var särskilt talrika. Samtidigt fanns det täta bestånd i flera av Vätterns tillflöden. Enligt äldre uppgifter verkar norra delen av sjön ha drabbats av kräftpest redan på 1930-talet. Även tillflödena har drabbats av kräftpest vid olika tidpunkter. I Hökesåns övre delar fanns ett av de sista bestånden av flodkräftan kvar fram till slutat av 1990-talet då det slogs ut av kräftpest. Idag är flodkräftan i princip utslagen i Vätterns avrinningsområde med undantag för några enstaka små förekomster i mindre sjöar högt upp i tillrinnande vattendrag.

Signalkräftan sattes ut i Vättern för första gången redan 1969 i den avsnörda nordligaste fjärden Alsen, vilket dock inte gav något tydligt resultat. Fortsatta utsättningar, främst från enskilda fiskerättsägare, i slutet på 1980-talet samt utvandring från tillrinnande vattendrag medförde att signalkräftorna ökade mycket kraftigt under 1990-talet. Idag är arten spridd till i princip samtliga områden i Vättern med för kräftan lämpliga bottnar. I vissa områden är bestånden täta och storvuxna, främst i norra och östra delarna av Vättern. Även i Vätterns tillflöden är arten idag väl spridd.

Kräftorna uppehåller sig över fasta och steniga bottnar där den kan finna, eller gräva, håligheter där den uppehåller sig under dygnets ljusa timmar. Statistik visar att bäst fångster erhålls på 6 – 30 meters djup, men att kräftor fångats så djupt som ned till 80 meter. Medelstorleken på kräftorna varierar mellan olika områden och påverkas främst av vilken typ av botten det är samt hur hårt fisketrycket är. Ju fler stora kräftor som tas upp i ett område desto större andel små kräftor blir det i fångsten (beståndet). I områden med täta bestånd och högt fisketryck kan andelen små kräftor vara mycket hög. Vättern är annars känd för att ha relativt stora kräftor där individer mellan 15 – 20 cm förekommer. Lite unikt för Vätterns signalkräftor är att det inte är helt ovanligt att påträffa kräftor som, istället för den vanliga brun – svarta färgen, är helt vita eller helt röda.

Kräftan är en allätare som äter både vegetarisk kost samt smådjur och fiskrom (animalisk föda). Det breda födovalet är en av förklaringarna till att arten kunnat breda ut sig i Vättern. Kräftor har inte förmågan att fånga levande fisk (de är för snabba) även om de gärna äter kadaver.

Signalkräftan är idag den ekonomiskt viktigast arten för yrkesfisket och för fiskerättsägarna. Fisket efter kräfta är även mycket uppskattat av allmänheten eftersom det upplåts utan avgift på allmänt vatten under några helger i augusti – september. Regler för kräftfisket i Vättern finner du via denna länk. Under senare har drygt 150 ton fångats årligen i Vättern.

Eftersom signalkräftan är en främmande art i Vättern finns det många som är oroliga för att arten ska påverka Vätterns naturliga ekosystem negativt. Trots att det förefaller närmast otroligt att en art ska kunna bilda så täta bestånd utan att ekosystemet tydligt påverkas har det hittills inte kunnat dokumenteras några stora negativa effekter i Vättern. Det har dokumenterats att signalkräftan äter rödingrom i samband med leken och det är även sannolikt att den kan predera på harrens rom. Sannolikt har kräftan även effekter på vattenvegetation och bottenfauna (små bottenlevande djur, bl a snäckor och insekter) i delar av Vättern även om det inte är belagt via studier. Signalkräftan är idag själv ett byte som äts av bl a lake och abborre. Det finns all anledning att fortsätta följa kräftbeståndets utveckling och dess påverkan på Vättern.

Signalkräftan i Vättern

Beståndsstatus för signalkräfta bedöms som god. Yrkesfiskets fångster steg fram till 2008 med kraftigt ökad redskapsinsats för att därefter minska. Sedan 2013 har yrkesfiskets fångster varit relativt stabila (se figur 1). Arten är idag den ekonomiskt sett viktigaste arten för fisket och den återfinns i dagsläget runt hela Vättern där det finns lämpliga förhållanden. Fisketrycket bedöms som hårt då resursen nyttjas både av yrkesfiske, fiskerättsägare och allmänheten varför myndigheterna är restriktiva med att tillåta ett ökat fiske. I SLU:s resursöversikt för 2021 görs bedömningen att fiskeridödligheten bör minska i Vättern då beståndet i vissa delar uppvisar tecken på överfiske. Enligt nuvarande förvaltningsplan för fisk och fiske i Vättern bör signalkräftan beskattas hårt men hållbart (maximal hållbar avkastning eftersträvas), så länge det inte äventyrar ekosystemets höga värden (arter och habitat).