Flodnejonöga (Lampetra fluviatilis)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Allmänt

Flodnejonögat tillhör rundmunnarna som är en mycket ålderdomlig djurgrupp. Rundmunnar är inga benfiskar i ordets egentliga bemärkelse utan räknas istället till en klass av vattenlevande ryggradsdjur som omfattar 2 nutida ordningar; nejonögon och pirålar. Ordningen nejonögon tillhör de äldsta av de nu levande ryggradsdjuren på jorden (Jansson, 1995). I Sverige förekommer tre arter av nejonögon (bäcknejonöga, flodnejonöga och havsnejonöga). Flodnejonögat är ovanligt i sydsvenska inlandet där Vättern och dess tillflöden utgör en av få förekomster.

Nejonögon kännetecknas av att de har ett skelett som består av brosk. De saknar käkar och är istället utrustade med en cirkelrund sugmun försedd med horntänder. Vidare saknar de, till skillnad från benfiskarna, pariga fenor och huvudet är försett men 7 gälöppningar på var sida (Jansson, 1995). Bäck- och flodnejonöga är morfologiskt mycket lika och genetiska undersökningar antyder ett nära släktskap, eventuellt tillhör de samma art (Degerman m.fl. 2005). Skillnaden består framför allt i bäcknejonögats mindre kroppsstorlek som sällan överstiger 16 cm (Bergengren, 1996). Ytterligare skillnader är att flodnejonögat har ett tydligt mellanrum mellan de 2 ryggfenorna, vilket bäcknejonögat vanligen saknar (Pethon & Svedberg 2004), samt att tändernas utseende skiljer sig åt (Sjölander, 1997). Flodnejonögat är ungefär lika tjock som ett pekfinger. Översidan är brun, grå eller grön. Buken är vitaktig, ibland med inslag av svarta prickar. Arten kan bli ca 50 cm lång och väga ca 70 g.

Flodnejonögat i Vättern

I Vättern blir flodnejonögat sällan över 30 cm. Det bedrivs i dagsläget inget fiske efter flodnejonöga i Vättern eller dess tillflöden och det har förmodligen aldrig heller skett i någon större omfattning tidigare. Arten reproducerar sig i ett 40-tal av Vätterns tillflöden och majoriteten av dessa återfinns i de sydvästra delarna av sjön. Vid undersökningar med hjälp av fiskeredskapet trål i Vätterns pelagial fångas arten relativt frekvent, varför det är rimligt att anta att den inte är ovanlig i sjön (Degerman, 2003). Åtgärderna i Vätterns tillflöden gynnar flodnejonögat varför beståndet, liksom öringen, ökat under senare år.

Vill du veta mer?

Artfakta flodnejonöga – Artdatabanken

Åtgärdsprogram för flodnejonöga – Havs- och vattenmyndigheten

Nationell genetisk analys av flodnejonöga 2022

Flodnejonöga – Inventering i sju tillflöden till Vättern 2020, Vätternvårdsförbundets rapport nr 144

Provfiske efter flodnejonöga i Vätterns tillflöden 2014 – Uppföljning av genomförda åtgärder, Vätternvårdsförbundet FAKTA nr 10:2014

Provfiske efter flodnejonöga i Vätterns tillflöden 2013 – Uppföljning av genomförda åtgärder, Vätternvårdsförbundets Fakta nr 5:2013

Flodnejonöga i Vättern – Sammanfattning av inventeringar 2006-2011, Vätternvårdförbundets rapport nr 113

Den här webbplatsen använder kakor (cookies)

Vi använder kakor (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen. En del av dessa kakor är tredjepartskakor. Genom att använda vår webbplats accepterar du att kakor används. Läs mer om kakor och hur du kan stänga av dem.