Storspigg (Gasterosteus aculeatus)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Allmänt

Storspiggen, som lokalt även kallas sticks eller vassbuk, kännetecknas av att den vanligen har tre taggar på ryggen framför ryggfenan, likaså har den istället för bukfenor en tagg på varje sida. Huden saknar fjäll och är istället täckt av benplåtar. I sötvatten blir storspiggen sällan över 8 cm. Storspiggen lever ofta i stora stim och förekommer både strandnära och i ytvattnet längre ut i sjön, den har en förmåga att försöka gömma sig intill vakare, i fiskredskap mm.

Under leken, som sker på grunt vatten under maj – juli, får hanarna en röd undersida och honorna blir mässingsfärgade. Vid leken bygger hanarna ett upp till centimeter högt bo av växtdelar, vilket sammanfogas av sand och ett klibbigt sekret.

Spiggens roll i ekosystemet har på senare år uppmärksammats, inte minst i Östersjön där den är mycket talrik, då den äter både rom och små fiskyngel från andra arter. Höga tätheter av spigg kan därför leda till att andra arter minskar, vilket kan påverka hela näringsväven på ett oönskat sätt. Det är därför viktigt att försöka följa spiggens utveckling.

Storspiggen i Vättern

Storspiggen är vanligt förekommande i Vättern och bedöms vara betydligt vanligare än småspiggen, men några direkta beståndsuppskattningar har inte gjorts. Exakt var spiggen leker i Vättern är inte känt, men sannolikt förekommer lek på många strandnära sandbottnar. På sensommaren förekommer att betydande mängder spigg som dött i samband med leken spolas upp på sandstränder runt sjön. För framför allt laxen är den fettrika storspiggen en viktig föda, men även för röding och abborre är storspiggen en vanligt förekommande bytesfisk.

I begränsad utsträckning fångas storspigg i samband med trålning/ekolodning av siklöja och nors. Provtagningsmetodiken är dock mindre lämplig för att få ett bra mått på mängden spigg. Arten uppträder ofta nära ytan vilket gör att en stor del av individerna sannolikt inte registreras vid ekolodning. Det mest ytliga tråldraget sker normalt på ca 5‐10 m men ytliga tråldrag (0‐5 m) har genomförts för att ge en uppfattning om mängden storspigg. I dessa tråldrag utgjorde storspigg >80% i gruppen liten fisk (<80 mm). I övrigt ingick årsyngel av nors. Nuvarande metodik är inte anpassad för att få ett bra mått på mängden storspigg varför beräkningarna bör tolkas försiktigt, men andelen storspigg tycks ha ökat under senare år. Mätningar som gjordes år 2015 med befintlig metodik visade att storspigg var den näst talrikaste arten i pelagialen.