Invasiva främmande arter kan ställa till med stora problem genom att exempelvis konkurrera ut inhemska arter och sprida smittor. I dag finns det flera kända främmande arter i Vättern, här listar vi några ”värstingsarter” som finns i eller nära Vättern:
Större rovmärla (Dikerogammarus villosus)
Större rovmärla (Dikerogammarus villosus) har sitt ursprung vid Kaspiska havet. Den hittades första gången hösten 2022 i Vättern. Arten är större och kraftigare än de svenska märlarterna och mer aggressiv. Exempelvis kan den döda fler byten än den äter upp. Arten lever i grunda strandnära områden. När rovmärlan invaderar ett vatten förändras ofta bottenfaunasamhället och flera av de lokala arterna minskar kraftigt eller försvinner.
I Vättern förekommer arten idag mellan Vadstena och Huskvarna, samt på Visingsö.
Kännetecken
Liknar de inhemska arterna av märlkräftor men är större, upp till 30 mm, är gråbrun till orangeröd. Individer i samma population kan ha olika färg. Arten känns igen på sina tydliga utskott på bakkroppen.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk
Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus)
Den nordamerikanska signalkräftan planterades avsiktligt ut i svenska vatten på 1960-talet för att ersätta förlorade bestånd av den inhemska flodkräftan som drabbats av kräftpesten. Sedan visade det sig att signalkräftan själv var bärare av svampsjukdomen kräftpest, som har utrotat vår inhemska flodkräfta från de flesta sjöar och vattendrag. Idag förekommer signalkräftan i hela Vättern.
Kännetecken
Signalkräftan har ett mer aggressivt beteende än flodkräftan. Vuxna signalkräftor har ljusa (vit-turkosa) fläckar i ”tumgreppet” på klorna. Detta saknas hos flodkräftan.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk
Läs mer
Hanteringsprogram för signalkräftan
Signalkräftans påverkan på Vätterns ekosystem
Nyzeeländsk tusensnäcka (Potamopyrgus antipodarum)
Den kom till Sverige i slutet på 1880-talet via sjöfarten. Där arten finns breder den ut sig över hela bottnarna och konkurrerar ut andra arter. Det är inte ovanligt att hitta 100 000 individer per kvadratmeter, därav namnet tusensnäcka. Tusensnäckan är värddjur åt många parasiter, vilket gör den till potentiell smittbärare till andra djur.
I Vättern förekommer arten, men bara enstaka individer har hittats.
Kännetecken
Tusensnäcka är en mycket liten spiralformad snäcka som vanligen inte blir större än 3–6 millimeter. Skalet
är grått eller ljust till mörkt brunt ibland något genomskinligt.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk
Vandrarmusslan (Dreissena polymorpha)
Vandrarmussla, eller zebramussla som den också kallas, är vass och gör att du inte kan bada utan badskor. Musslorna sätter sig på bland annat båtskrov, motorer, slussar och sjömärken och de kan sätta igen vattenintag. De konkurrerar ut inhemska musselarter. De sprids som frisimmande larver i vattnet eller som fripassagerare på exempelvis båtar och redskap.
Vandrarmusslor finns idag nedströms Vättern, bland annat i Roxen och Glan.
Kännetecken
Musslan blir cirka 2,5 till 4 centimeter lång. De små musslorna har sicksackmönster, medan de äldre individerna ofta har en jämnare mörk färg.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk
Läs mer
Rapport 136: Inventering av vandrarmusslans larver
Vattenpest – vanlig och smal (Elodea canadensis och Elodea nuttallii)
Vattenpest fördes in i Sverige på 1870-talet. Vattenpest sprids effektivt genom att små bitar av växten etablerar sig i nya vattenområden. Vattenpest är en vanlig växt i akvarier och dammar. Arten kan invadera mindre sjöar, dammar och vikar. De kan helt täcka sjöytan och därmed konkurrera ut andra växter som nate och slingor. Stora bestånd av vattenpest hindrar både båttrafik och bad.
Vanlig vattenpest förekommer överallt i Vättern, medans smal vattenpest bara finns i Motalabukten och vid Ombo öar.
Kännetecken
Både vanlig och smal vattenpest bildar meterlånga slingor med stjälkar och med centimeterlånga blad som sitter i kransar runt stjälken. Smal vattenpest har något smalare och mer inåtböjda blad än vanlig vattenpest.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk
Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus)
Den svartmunnade smörbulten är en tålig och anpassningsbar bottenlevande fisk som klarar av att leva och föröka sig i både sött och salt vatten. Den klarar stora temperaturvariationer och låga syrehalter. Fisken har ett mycket aggressivt beteende och skrämmer bort andra fiskar från de områden där den etablerar sig. Arten kan få betydande effekter på inhemska arter och på sjöekosystemet.
Arten förekommer idag inte i Vättern, men finns vid Östersjökusten och bland annat i Braviken.
Kännetecken
Fisken blir omkring 10 till 17 centimeter lång och är fläckigt gulgråbrun i färgen, men hannen blir helt svart med vitkantade stjärtfenor under lekperioden. Den brukar ofta ha en karaktäristisk svart fläck på bakre delen av den främre ryggfenan.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk
Främmande laxfiskar: Bäckröding (Salvelinus fontinalis), kanadaröding (Salvelinus namaykush), puckellax (Oncorhynchus gorbuscha) och regnbåge (Oncorhynchus mykiss)
Samtliga främmande laxfiskar har avsiktligt introducerats i Sverige för exempelvis odling och sportfiske. Dessa laxfiskar kan sprida främmande sjukdomar. De kan konkurrera ut inhemska laxarter och några av dem kan också hybridisera (fortplanta sig) med inhemska laxarter som exempelvis amerikansk bäckröding. Hybriderna är ofta fertila och kan föröka sig. Regnbåge kan i dagsläget inte föröka sig i våra sjöar, eftersom den behöver varmare vatten.
Inga arter förekommer i Vättern i dagsläget, men till exempel Bäckröding finns i vissa tillflöden.
Artdatabankens riskklass
SE – severe impact, mycket hög risk och HI – high impact, hög risk (endast regnbåge)