Röding (Salvelinus alpinus (sydsvenska bestånd)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Särskild status: Typisk art (indikator) för Vätterns N2000-habitat

Allmänt

Röding är en kallvattensälskande laxfisk som kan skiljas från t.ex. lax och öring genom sina mycket små fjäll samt ljusa fläckar på mörk botten i stället för tvärtom. Röding är relativt vanlig i norra delen av landet men de sydliga bestånden är hotade. Senaste dryga hundra åren har 70 % av alla rödingbestånd söder om Dalälven slagits ut. Rödingen hotas bland annat av ett varmare klimat, näringstillförsel och introduktion av främmande arter.

Rödingen leker på hösten och under vintern ligger rödingrommen nedbäddad bland stenarna fram till kläckningen på våren. Efter kläckningen ligger gulesäcksynglen kvar nere i lekbädden några veckor innan de tar sig upp. Efter att gulesäcken är förbrukad är troligen större djurplankton (t.ex. hoppkräftor) under en kortare period en viktig födogrupp, i takt med att rödingarna tillväxer utgör därefter glaciala kräftdjur som vitmärla och pungräka en viktig föda upp till 30 cm då rödingen successivt övergår till att äta fisk. För större, fiskätande rödingar, består födan till stor del av nors, siklöja och storspigg. Vanlig storlek på vuxna rödingar är 1,5-2 kg, men det förekommer fisk uppåt 10 kg.

Rödingen i Vättern

Rödingen i Vättern, eller storrödingen som den också kallas, räknas in bland istidsrelikterna (glacialrelikterna) eftersom den levt kvar i sjön sedan inlandsisens avsmältning. Rödingen är en karaktärsart för Vättern och beståndet betraktas som ett av Sveriges mest värdefulla och skyddsvärda fiskbestånd. Beståndet är också det enskilt största i landet. I Vättern lever rödingen i områden med större djup, både nära botten och uppe i fria vattenmassan (pelagialen) och saknas i norra skärgårdsområdet.

Storrödingen i Vättern leker första gången när den är 6-8 år, honorna är då 40-55 cm långa och hannarna 35-45 cm. Rödingen är ofta silverblank skimrande i orange – grönt, men före, under och efter leken byter fisken skepnad då framför allt hanarna antar en klarröd färg och får tydligt vita fenkanter. Vid leken, som sker mellan mitten av oktober och mitten av november, söker sig lekfiskarna in till grundområden. Leken kan förekomma på uppstickande grund som t.ex. Rosenlundsgrundet, större grundområden som Flisen och Tängan eller utmed vissa strandavsnitt. Det finns ett drygt 40-tal dokumenterade eller troliga lekplatser i Vättern. Kontinuerliga undersökningar genomförs av rödingens lekområden. Rödingleken börjar först i norra delen av Vättern för att i södra delen av sjön vara som intensivast ett par veckor senare. Leken pågår ett par veckor men utlekt fisk finns ofta kvar på lekplatserna en tid efter leken.

Bottnen på lekplatserna består vanligen av lager av sten med en diameter på upp till 20 cm och lekdjupet kan variera från en knapp meter ned till 8-10 meter, vanligen sker dock leken på 1-5 meters djup. Rödingens lek är ett fantastiskt skådespel som kan bevittnas på flera platser runt Vättern, bland annat i hamnarna i Huskvarna och Gränna. Den fysiska miljön på rödingens lekplatser är i stort sett opåverkad av mänskliga aktiviteter varför inga direkta åtgärder görs för att förbättra reproduktionsmöjligheterna. I samband med exploateringar, t. ex. vid hamnar, tas dock extra stor hänsyn till rödingen. Vid ombyggnaden av Gränna hamn 2013 lades till exempel en betydande mängd nytt lekmaterial ut som visats sig fungera väl som lekplats. Sannolikt har rödingens föryngring (rekryteringen) redan påverkats negativt av ett varmare klimat och förekomsten av signalkräftor vilket gör beståndet extra känsligt för tillkommande påverkan från exempelvis fiske. Fisket efter röding bör därför inte öka.

Rödingen i Vättern växer förhållandevis snabbt, men under 2000-talet har tillväxthastigheten avtagit och rödingens kondition försämrats. Mest sannolikt är förändringarna en naturlig effekt av ökad konkurrens om föda till följd av ökade tätheter av både röding, öring och lake. Dessutom har näringstillgången i Vättern sannolikt påverkat bytesfisken, inte minst siklöjan, vilket minskat den tillgängliga födan för vuxen röding. Unga rödingar konkurrerar sannolikt om födan med det starka beståndet av sik. Senaste decenniet har antalet riktigt stora rödingar (> 4 kg) minskat vilket bedöms vara en effekt av minskad tillväxt i kombination med högt fisketryck. De stora rödingarna är viktiga för beståndet då stora honor har fler och större romkorn som ger en livskraftig avkomma.

Rödingen är en viktig art både för yrkes- och sportfisket i Vättern. För att erhålla ett långsiktigt hållbart fiske finns en mängd fiskeregler med syfte att undvika allt för stort uttag av röding.

Rödingen är en fet fisk som tyvärr har tydligt förhöjda halter av organiska miljögifter (främst dioxiner) i Vättern. Halterna är inte så höga att det påverkar rödingbeståndet, men man bör inte äta för mycket röding från Vättern. Livsmedelsverket har specifika kostrekommendationer för vissa fiskar i Vättern.