Nors (Osmerus eperlanus)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Allmänt

Norsen har en långsträckt, slank kroppsform och ett utmärkande drag är dess starka lukt av gurka. Arten förekommer nästan uteslutande i sjöar nedan högsta marina gränsen. Släktskapet med laxfiskarna visar sig i att även norsen har en fettfena strax bakom ryggfenan. Leken sker under februari till maj i tillrinnande vattendrag eller längs sjöns stränder.

Under dagtid förekommer norsstimmen huvudsakligen i det djupare och kallare hypolimnionvattnet, men i skymningen löses de täta stimmen upp när norsen stiger upp mot ytan för att fånga djurplankton. I sjöar med såväl nors som siklöja finns en tydlig näringskonkurrens mellan dessa arter eftersom båda är planktonätare.

Norsen kan bli över 40 cm lång.

Norsen i Vättern

Norsen betecknas tillsammans med röding och hornsimpa som en ishavsrelikt bland Vätterns fiskarter. Norsen i Vättern är småvuxen, vanligen är den mellan 10-12 cm lång. Den lever pelagiskt i Vätterns djupområden och vanligtvis förekommer den i stora stim.

I Vättern till skillnad från flertalet andra sjöar finns här även rika bestånd av glacialrelikta kräftdjur, vilket gör att konkurrensen mellan nors och siklöja inte blir så stor. Den unga norsen i Vättern lever i stor utsträckning på djurplankton för att sedan när den blivit större övergå till de glacialrelikta kräftdjuren, framför allt pungräka (Mysis relicta). Svärdson m.fl. (1988) anger i en studie att glacialrelikterna uppgick till mer än 50 % av norsens föda. Eftersom Mysis äter zooplankton finns det en födokonkurrens mellan siklöja och Mysis. Ökar tillgången på Mysis ökar även födounderlaget för norsen. I en näringsfattig sjö som Vättern är ofta tillgången på djurplankton den begränsande faktorn för pelagiska arter som nors och siklöja, vilket innebär att rika årsklasser av dessa arter endast utvecklas vissa år.

I Vättern är nors en mycket viktig bytesfisk för flera pelagiska fiskarter som t.ex. öring, lax och röding.