Öring (Salmo trutta)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Särskild status: Typisk art (indikator) för Vätterns N2000-habitat

Allmänt

Öringen i Vättern är liksom rödingen en ursprunglig art som funnits i sjön sedan istiden. Den storvuxna öring (även kallad vätternlax) som tidigare fanns i Vättern och lekte i Motala ström försvann i samband med utbygganden av Motala kraftverk 1918. Denna snabbväxande nedströmslekande öringen kunde nå vikter på över 20 kg. Parallellt med den nedströmslekande öringen har det hela tiden även funnits uppströmslekande öring som leker i Vätterns tillflöden. Den uppströmslekande öringen har en medelfångstvikt på cirka 1,8 kg, men kan nå vikter på upp till 10 kg.

Öringen i Vättern

Leken sker i oktober-november när höstregnen gör att vattenföringen i åar och bäckar ökar och därmed underlättar uppvandringen. Är flödena tillräckliga kan öringen vandra upp tidigare. Tillflödena till Vättern utmärks av en hög lutning och därmed en hög vattenhastighet med god syresättning av vattnet. I vissa tillflöden är tillförseln av ett kallt grundvatten stor. Öringen har god förmåga att ta sig förbi forsar och fall och dess förmåga att hoppa gör att den kan ta sig upp i de branta vattendrag som mynnar till Vättern. Öringens krav på sin lek- och uppväxtmiljö innebär att det ska vara ett strömmande väl syresatt vatten av god kvalitet och att bottensubstratet ska vara sten och grus. För att trivas vill öringen ha ett kallt vatten med en skuggande trädvegetation utmed vattendraget. Idag beräknas cirka 70 tillflöden fungera som lek och uppväxtområde för den sjölevande öringen i Vättern.

Vid leken grävs romkornen ner i bottengruset och ligger där fram till kläckningen i april. Den första tiden efter kläckningen tillbringar gulesäcksynglet i bottengruset innan de kryper upp och intar revir i strömmande avsnitt av vattendragen. Vid en ålder av 1-3 år, vanligen 2 år, vandrar öringungarna i vattendragen ut i Vättern där den huvudsakliga tillväxten sedan sker. Provfisken i Vätterns strandzon har även påvisat förekomst av öringungar i närheten av tillrinnande vattendrag, men ungar har även påträffats längre bort från åmynningar. Alla öringungarna genomgår emellertid inte smoltifieringsprocessen och vandrar ut i sjön, en liten andel stannar kvar i vattendraget hela livet och utgör en del av det stationära beståndet. När öringen är könsmogen vid en ålder av 4-6 år åtrervänder den till vattendragen för att leka. Honorna har då oftast en längd överstigande 50 cm. Under sin uppväxt i bäckar och åar lever öringungarna uteslutande på insekter och bottendjur, men när öringen kommit ut i Vättern blir fisk en allt större del av födan. Nors och siklöja är öringens viktigaste föda som vuxen.

Öringen har liksom flera andra storvuxna laxfiskar i Vättern förhöjda halter av organiska miljögifter (främst dioxiner). Halterna är inte så höga att det påverkar öringbeståndet men människor ska inte äta för mycket öring från Vättern utan följa kostrekommendationerna från Livsmedelsverket.

Smoltproduktionens utveckling i Vättern och den maximala produktionen vid total återställning av tillflödena.

Sedan mitten av 90-talet har den beräknade årliga smoltproduktionen i Vätterns tillflöden ökat med cirka 50 %. Dessa ökningar beror framförallt på att större arealer med lämpliga lek- och uppväxtområden har tillgängliggjorts genom att åtgärda vandringshinder. Idag beräknas Vätterns tillflöden årligen producera cirka 30 000 öringsmolt. Det finns en potential att öka produktionen med ytterligare cirka 10 000 öringar per år genom olika typer av fiskevårdsåtgärder.

Öringbeståndet som helhet har ökat de senaste åren, sannolikt till följd av nya fiskeregler samt de vatten- och fiskevårdsåtgärder som genomförts i Vätterns tillflöden. Fortsatta liknande åtgärder planeras i utpekade vattendrag.