Rapporten redovisar analyser av sedimentproppar från Vättern och Vänern som gjorts i syfte att undersöka hur miljötillståndet utvecklats i långt tidsperspektiv − flera hundra år. Proppen från Vättern togs söder om Visingsö på drygt 120 m vattendjup och proppen från Vänern mitt i Värmlandssjön på 81 m djup.
Även om halterna av främst PCB och metylkvicksilver i blodet hos Vätternfiskkonsumenter är höga är det inte motiverat att avråda äldre personer eller kvinnor som inte tänker skaffa fler barn att äta fet fisk. Tvärtom, nyttan med sådan fisk överväger. Den feta fisken innehållerOmega-3-fettsyror som minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Däremot indikerar fynden i denna undersökning att kvinnor i barnafödande ålder ej bör äta stora mängder av framför allt abborre och fet fisk från Vättern.
Vätternvårdsförbundet och Vänerns vattenvårdsförbund har genomfört en undersökning av
miljögifter i fisk som omfattar 38 kemiska ämnen och ämnesgrupper samt ”dioxiner”
(PCDD/PCDF) och PCB (polyklorerade bifenyler). I undersökningen ingår dels ämnen från
den normala livsmedelskontrollen, dels de ämnen som anges i EUs vattendirektiv. Analyserna
av ”EU-ämnena” har genomförts med stöd från Naturvårdsverket som är delfinansiär av projektet. De fiskarter som har undersökts är lax (Vänern), öring, röding (Vättern) och lake. Undersökningen ger därmed en relativt heltäckande bild av föroreningssituationen vad gäller fisk i Sveriges två största insjöar.
Vitmärlans (Monoporeia affinis) fekunditet (ägg/hona) är signifikant lägre i Vättern jämfört med Vänern under perioden 1999-2002. Under perioden 1996-2002 registreras dock en ökande fekunditet i Vättern. Resultaten måste emellertid betraktas som osäkra med tanke på en mycket högre fekunditeten under 2002 i Vättern, som kan ha påverkat trenden. Det finns ett starkt samband mellan fekunditet och näringstillgång. Fettsyresammansättningen i vitmärla skiljer sig mellan sjöarna under 2001 då fekunditeten var mycket låg i Vättern medan skillnaderna i fettsyresammansättning minskade under 2002. En högre näringstillgång i form av kiselalger i Vättern under 2001 skulle kunna vara förklaringen till den förändrade fettsyresammansättningen och högre fekunditeten hos vitmärlan i januari 2002 i Vättern.
Syftet med undersökningen har varit att beskriva påväxtalgsamhället på de olika lokalerna,
samt jämföra med tidigare undersökningar. Detta har skett genom två olika analyser av de på
stenar fastsittande algerna. Den ena är en detaljerad analys av hela algsamhället, där så många
arter som möjligt identifieras och deras trofitillhörighet klassats i olika näringsnivåer.
Syftet med examensarbetet var att teoretiskt studera om det finns underlag för att göra omfattande vattenanalyser i Vättern, till följd av utsläpp från utombordsmotorer. Undersökningen kom att innefatta olika modeller, storlekar och konstruktion på motorerna. Motorerna var både 2- och 4-taktare, men de var uteslutande utombordsmotorer.
I denna studie har en metod tagits fram för att jämföra riskerna för Vätterns vattenkvalitet mellan olika ämnen. Metoden är enkel och kan snabbt användas på ämnen som inte tagits upp i denna studie. Tillsammans med spridningsmodellen Seatrack, (SMHI) utgör metoden ett verktyg att snabbt bedöma riskerna med ämnen som inte tagits upp i denna studie.
Vätternvårdsförbundet har uppdragit åt SWECO VBB VIAK AB att utföra en kompletterande undersökning av tungmetalläckage från en sanddeponi vid Kärrafjärden. I deponin har anrikningssand från det tidigare anrikningsverket i Åmmeberg deponerats. Området är idag golfbana.
Fekunditeten i Vättern är betydligt lägre och signifikant skild från den i Vänern. Extremt låg fekunditet registrerades på några stationer i Vättern. En betydligt lägre koncentration fleromättade fettsyror (PUFA) i Vätterns vitmärlor jämfört med Vänerns indikerar att den låga fekunditeten beror av sämre näringsförhållanden i den oligotrofa Vättern.
Utredningen har visat att halten av olika metaller i Munksjöns vatten (mätt i utloppet från sjön) i några fall är lite högre, i andra fall lite lägre än i sjöns huvudinlopp, Tabergsån. Generellt sett är metallhalterna i vatten relativt låga och inom ramen för vad man finner i opåverkade vatten i södra Sverige.